Alfred Nobels sista Intervju

Jag ska åka till San Remo i Italien, för min intervju med Alfred Nobel. Tiden är inne, nu kan jag äntligen bevisa att jag kan göra detta. Men jag måste åka på en lång resa som ingen annan reporter har gjort..


Min chef besökte mig idag, och sa att det fanns ett jobb i Italien, jag skulle Intervjua Alfred Nobel! Jag var glad och chockad, utav 50 personer så blev jag vald att intervjua honom. Jag skulle åka från Paris till San Remo i Italien. Det skulle ta väldigt långt tid men jag var tvungen att packa för imorgon klockan 05:15 skulle jag åka. Jag somnade sent eftersom jag kunde inte sova. Efter 5 timmars sömn så vaknade jag och fixade mig iordning.
När jag gick ut så såg jag en Phaetonvagn åka förbi, först trodde jag att det var någon rik man som körde förbi. Men den vände och stannade vid mitt hus, en man öppnade dörren och sa att vi måste skynda oss för att hinna i tid. Jag fick ett leende och kände mig som en viktig man, bara rika människor fick åka i en sån här vagn.

Vägen var lerig och det var mycket grus, vi skulle åka till gränsen
mellan Frankrike och Italien, under resan så tänker jag vad jag ska säga, jag har bara intervjuat vanliga människor, men inte någon viktig man som Alfred Nobel, skulle jag fråga hur gammal han är? kanske han blir sur. Nä.. det är en dum fråga. Hoppas inte jag bara gör något dumt eller råkar ta sönder något.
Efter några dagar så kom vi till gränsen. Vi gick över gränsen.. det var första gången jag är i ett annat land. Allt verkade nytt, innan jag började gå fråga jag efter hans namn, han hette Francois. Han sa att jag skulle gå själv, men hans bror Adamo skulle komma och visa vägen till Alfred. Jag gick vidare och steg ombord i ångtåget, där la jag i min säng.

Jag hörde ångtåget tuta, det gick snabbt.. det var bekvämt i sängen.
Någon knackade på och sa att han skulle hjälpa mig och visa vägen, så jag tänkte att det skulle vara Francois bror. Adamo la sig i sin säng och somnade, till slut vaknade han. Jag frågade han hur långt tid det skulle ta på Franska. Han sa att det skulle ta cirka 15 dygn. Under alla dagar tränade jag inför intervjun, och jag frågade folk om dom visste hur hans utseende var, jag hade ju bara sett en bild.
Efter alla dagar så kom vi fram, en Droska körde fram och vi hoppade in.

Allt kändes annorlunda när vi var i Italien, det var så vackert. Men jag kände hela tiden att vi kom närmare och närmare, och sedan stannade Droskan. jag gick ut och såg hans dörr, jag tog ett djupt andetag och knackade på, dörren öppnades och där var han...

Jag la mig i den vinröda rokokosoffan, kollade runt hur det såg ut, han hade det som vanliga människor, allt såg brunt och rött. Såg några fina oljelampor, ett stort kristall ljus på taket. Alfred kom och fråga om mitt namn, Jag sa till han ''Mitt namn är Besmir'' Han tyckte om namnet. Sedan gick han iväg och kom tillbaka med tee, efter det började Intervjun...

Jag - ''Hur var din barndom? Rik? Fattig?''
Alfred - Vi var ganska fattiga, jag var tvungen att sälja tändstickor när jag var liten för att kunna hjälpa familjen.

Jag- ''Hur kom du på dynamiten?''

Alfred - Det var så att vi studerade nitroglycerin som är ett farligt ämne, tyvärr så blev det en explosion och 5 omkom, blandat annat min bror Emil. Efter olyckan kämpade jag hårt och fann ett sett att kontrollera det.

Jag- ''Vilka språk har du lärt dig? Och vilket du tycker du mest om?''
Alfred - Ryska, Engelska, Franska och tyska. Tyckte mer om Ryska

Jag- ''Din dynamit har dödat flera människor, vad tycker du om det?''
Alfred - Det är synd att folk använder det till dåliga saker, men jag visste att folk skulle dödas, men inte såhär mycket.

Jag- ''Tror du att din dynamit kommer fortfarande att användas till bara fred?''
Alfred - Så som det har används så vet jag inte, men snart så kommer det komma något värre och då tror jag att det kommer användas till fred.

Jag- ''Vad ska du göra med alla dina pengar? Kanske du skulle använda det till något pris?''
Alfred - Jag har faktiskt funderat på det. Ja, kanske dom skulle användas till ett pris, Har funderat på att kalla det Nobelpriset, folk som har gjort något bra för världen får priset. Man vet aldrig :)

Nu har jag klivit av Phaetonvagnen och är framme vid mitt gamla hus. Jag gick till min kalla säng och la mig där, jag var så lycklig, tyckte att allt hade gått perfekt, och jag ångrade ingenting av min underbara resa. Nu undrar man bara vem som är efter att bli intervjuad..