Plötsligt händer det!

Mustafa står själv inför målet och hans hjärta dunkar hårt och snabbt, han bor i en fattig ort och måste bli proffs för att han ska hjälpa sin familj och klara sig ur ghettot. Mustafa är 17 år och har blåa ögon som riktar sig mot målvaktens händer, han har långt mörkt hår som blåser i luften, man kan tro att han är en tjej. Mustafa är från landet Libanon och just flyttat till Sverige. Han har aldrig sättit en straff och är tvungen att skjuta för lagets straffläggare är skadad. Laget litar på honom ändå, det står 1-1 minut 90', sätter han den så vinner han och hans lag semifinalen och går vidare till finalen, och om dom vinner den så får dom tävla utomlands. Det är en stor möjlighet för dom och Mustafa och därför har han en sån stor press på sig. Domaren blåser och det är dags för honom att skjuta, han skjuter svagt åt höger och målvakten slänger sig.. åt höger. Målväkten räddar den och han går ner på knäna gråtandes.. han har svikit sitt lag, sin hemstad och sin familj.

Alla är besvikna men ingen vill klaga för dom ser hur ledsen han är.
Tränarn kommer fram till Mustafa och säger
- Det gör inget, vinn förlängningen nu för lagets skull.

Dom vinner matchen med 2-1 och är i final. Massa scouter är där för att se på spelarna, en scout från Bayern Munchen är där och söker efter en bra anfallare, Mustafa är en anfallare och vill bara göra sitt bästa och se hur det går. Han gör 1 mål, 2 mål och till och med 3 mål! Han är på sin toppform men ändå gör det andra lagets anfallare också 3 mål, står 3-3 minut 90'. Det är mellan Mustafa och andra lagets anfallare, vem av dom ska få ett proffskontrakt. Mustafa springer fri mot målvakten och när han ska skjuta blir han tacklad.. och domaren blåser straff. 

Samma situation som semifinalen, och ändå får han chansen att skjuta straffen. Alla blickar går mot honom och domarn blåser och det är dags och skjuta, han går sakta fram och drar ett skott, stenhårt mot vänsterkrysset! Målvakten har ingen chans och dom vinner matchen med 4-3. Laget springer hoppandes mot honom och kramar om honom, han har gjort det han trodde var omöjligt.



- Beymar